VeroDell

Ibland är det skönt att sätta sig ned och bara fundera stilla. Oftast olika saker som dyker upp som får en att fundera. Det kan vara i princip vad som helst.

Det finna en mängd olika personligheter och beteenden hos arten människan.

Det finns dem som gör vad som helst för att förstöra för andra, att såra dem. De kan gå hur långt som helst för att de själva ska låta perfekt medan andra låter som riktiga as.
Genom att förstöra för andra så mår de bättre. Genom att ta vad andra har eller vill ha. Att hitta på ting om någon som får denne att låta rutten.
Skitsnack gör inget annat än sabbar.
De kan verkligen göra vad som helst för att vinna ett slag för att sedan firas som hjälten i det hela.

Sedan finns det de som gör allt för att behaga andra. Att aldrig ses som boven i dramat. Att alltid vara den hjälpsamme och vänlige - den perfekte.
Dessa inser inte själva hur det kan sluta. Att alltid vara en ängel förlorar alltid någon på.
Även änglarna kan ljuga för att skydda sig själv eller andra men de gör det på ett diskret och oskyldigt sätt.

Att komma upp med en lögn är väl inge svårt, det svåra är att få den att låta trolig och hållbar.

Det hemska är inte alltid så hemskt när en tänker efter.
Även en nackad höna kan hitta ett korn!

När Lottie skulle lägga sig häromdagen var hon såå trött...
Jag gick upp för att säga god natt och ställde mig vid hennes säng. Hon började klappa mig då och prata om allt vi skulle göra morgonen därpå... till slut sa hon att jag var väldigt len - att mitt hår var väldigt lent. Att jag kändes som en teddybjörn!

Ibland är de helt underbara och ibland ett rent helvete... men ptja även solen har sina fläckar!

Jag jobbar normalt sett måndag-onsdag + torsdag-fredag morgon men denna vecka hade Becky jobbintervju så vi bytte dag.... skulle alltså jobba fredag istället... vilket innebar att jag skulle köra minstingen till simningen...

Fick GPS:en och sen var det bara att köra :P
Körde fel 2 ggr xD inte van vid GPS som snackar + alla jävla filer man kan köra i xD kom iaf fram till slut och Emily fick visa mig vart man skulle gå och sedan satt jag vid poolen och väntade. Det var dövarmt och jag längtade redan tills vi skulle åka...
Hör och häpna... tror du inte att simläraren är en ung manlig lärare xD söt dessutom... genast kände jag att 30 minuter inte var såå lång tid... har man någe att kolla på så ;)
Han gav Emily ganska myket uppmärksamhet och lyfte upp henne i luften så att hon kunde vinka till mig sedan efteråt kom han fram till oss och började prata... tror han hade en skottsk dialekt xD tydliga R ;)

Kom hem som jag skulle iaf för vägen var inte så svår som jag trodde... det var raka vägen - ja okej men så var det xD alla filer gjorde mig förvirrad så jag svängde av fel nåra ggr xD men det var på dit vägen.. hemvägen gick fort och smidigt. Sen hämtade jag Lottie och lekte med dem ...

Så ... alltså... ska nog följa med på Emilys simning på fredagar vilket blir någe at se fram emot + att jag är ledig!

Baksidan

Aldrig trodde jag att jag kunde utmana ödet på ett sådant sätt. Hur kunde jag vara så naturlig?

Det jag nu ska berätta är troligen det hemskaste och det bästa som någonsin har hänt mig. Min sommar kunde inte bli mer intressant. Att jag hade så mycket känslor och framförallt fantasi, det kunde jag aldrig ha inbillat mig innan jag åkte.

Tänk dig att möta döden fast på ett bra sätt, ett sätt som du aldrig skulle ångra. Hur många får stirra döden i vitögat och sedan gå därifrån helskinnad?

Det jag ska berätta om händer bara en gång i sitt liv. Det är just de händelser som man önskade man fick leva om, återuppleva. Det är alltid de gånger som man inte har något val.

Jag heter Linda Skoglund och ska berätta om mitt livs äventyr.



Det här är berättelsen om mötet mellan en ung kvinna och en ung man.


Första boken i en serie bestående av fyra.

 Jag stod i ett rum – förmodligen en typ av vänthall till den stora salen med alla stolar och den stora scenen. En Musikal av något slag skulle just äga rum när han kom. Jag stod och väntade på Michelle och Anna när X dök upp. Han tittade snabbt på mig men vände sedan bort blicken – samma sak gjorde jag. Efter bara några sekunder kom en tjej gåendes mot honom och jag kände igen henne från alla foton jag sett. Han hälsade glatt på henne och jag kände ilskan stigasom en ... som på en termometer. Var det de två nu? Var det hans tjej?
   Kort därefter dök ytterligare en tjej upp och även denna kände jag igen. Jag hade träffat henne förut och aldrig riktigt gillat henne. Hon kramade om honom och han kramade om henne och i samma ögonblick kunde jag skymta att han slängde en blick åt mitt håll – mer som ett hånflin.
   Jag kände ilska men samtidigt glädje. Jag var inte arg på honom utan på tjejerna vid hans sida. Han hade trotts allt sagt at han inte hade några känslor för mig så jag hade kommit över det och gått vidare men gammal kärlek rostar aldrig som de säger.
   De gigantiska dörrarna in till den stora teatern öppnades och allt folk i väntrummet forsade in som en väldigt stark ström. Jag, Michelle och Anna satt längst bak på några bord, då alla platser var upptagna. Jag kunde från min plats se X och hans så kallade ”vänner”. De satt i mitten på höger sida.
   Under hela musikalen slängde jag blickar mot hans plats och kunde se hur han skrattade och fjantade med dem.
   Jag kände ingen riktig ilska, mer en avundsjuka att inte få skratta med dem.
   Jag kunde ibland skymta blickar från hans håll mot mig men jag brydde mig inte. Jag a min energi på att förstå och hänga med i musikalens handling.
   Efter musikalens slut hade jag sagt farväl till mina vänner och stod nu på en sandstrand – som låg alldeles intill teatern. Jag tittade ut mot havet och längtade mig bort, bort till en värld utan gränser och känslor.
   Medan jag stod där barfota i den kalla sanden och med vinden som ryckte tag i klänningen såg jag någon komma längs med stranden. Jag kände genast igen siluetten. Det var X.
   Han gick fram mot mig och tittade mig djupt i ögonen innan han öppnade munnen.
   ”Det här är löjligt” sa han.
   Jag stod tyst med ett kallt och oberört ansiktsuttryck. Vad han än ville säga så kunde han bara säga det rakt ut.
   Plötsligt satte han sig ner på knä och tog fram en sån där liten ask de har i filmer. Jag visste direkt vad det var och vad han gjorde.
   "Vi vet båda vad vi känner för varandra”, sa han och blev tyst en stund medan han öppnade asken och jag fick se den vackraste ring jag någonsin sett. ”Vill du gifta dig med mig?”
   Jag visste inte vad jag skulle säga. Visst jag hade känslor för honom men att gifta sig var väll att ta i? Jag kom att tänka på alla gånger jag påpekat folk i min ålder som gått och förlovat sig. Jag var själv inte äldre än 19. Jag kunde väll inte gifta mig redan? Jag tänkte på min syster och mamma. Så många gånger vi sagt att man inte ska gifta sig med första bästa. Jag tittade på honom med hans förväntansfulla leende och glimten i ögat. Jag ville säga nej men jag ville inte såra honom och hans känslor. Han hade trotts allt vågat ta steget och fria. Och dessutom, hur många killar vill höra ett nej av personen han friar till? Jag kunde ju säga ja och sedan skjuta upp bröllopet till mycket senare. Vad jag än bestämde mig för så blev det fel på något sätt. För en lång tid hade jag hoppats på att få vara hans, hans enda, men det blir inte alltid som man hoppats på. Nu hade jag chansen att han skulle bli min. Skulle jag ta chansen?
   ”JA!” sa jag och log stort.
  Han reste sig upp och såg ut att vara den lyckligaste människa på jorden.
   Jag kastade mig om hans hals och kysste honom i ett vattenfall av tårar.


Kanske borde jag bli författare en dag x) idéerna jagar mig även på nätterna. Vet ej hur många påbörjade "böcker" jag har nu men det är ca 20 tror jag varav en är klar och en är halvklar.
-Slaget om Kantaskogen  - fantasy - klar
-Omöjlig kärlek - fantasy - halvklar
Jag gillar det och det får mig att sväva bortom tid och rum till min egen fantasivärld.